Minnen från Burträsk
Omkring 1930


Burträsk, som av ålder var en kyrkby, började på 30-talet få anmaning om att ordna upp sina förhållande enligt de nya fastställda förordningarna. Det gällde plan för bland annat bebyggelse, vatten och avlopp, hälsovård och ordningsstadga.

För att detta skulle bli lättare att administrera kom en anmaning om att det skulle bildas municipalsamhällen. Detta blev anledningen till många och hårda debatter, med många inlägg för och emot, men till sist blev samhälle bildat och dess förste ordförande blev Skogschef Zetterberg.

Det dagliga livet förflöt med gamla seder och bruk, med omväxlande glädje och sorg och med småträtor och försoningar som ofta tiden försonar.

Kommunens styresmän var rätt försiktiga när det gällde industriell utveckling. När Alvar Lindmark något senare ville ha en tomt för att bygga fabrik, till en början för att tillverka bockningsmaskiner för armeringsjärn, rönte han föga förståelse. Det blev nog annorlunda rätt snart, men tillfällena har sedan varit få.


 En festplats var anordnad strax öster om den tomt där Skellefteå Kraft för närvarande har sin transformatorstation. Där var det byggt en dansbana där dans anordnades ganska ofta och ibland fanns där dessutom ett litet tivoli med karusell uppställt. Men för närboende var det inte alltid så roligt att få nattsömnen förstörd.

I likhet med många andra samhällen sov nog även Burträsk sin törnrosasömn till i slutet på 30-talet, men då var det många som vaknade upp och man kunde märka att intresset för utveckling var på gång. Tomter för nybyggen började säljas och fastigheter började uppföras, men kriget kom emellan och det blev ont om både material och arbetskraft och det bromsade allting betydligt, men märkligt nog får människor nya krafter vid svårigheter och från detta årtiondes slut kan nog sägas att Burträsks utveckling börjat.
Så skulle en stadsplan upprättas av Vattenbyggnadsbyrån. Tyvärr blev den ej särskild lyckad. Dels blev den onödigt stor (Västomviken och Svedjan var intagen i planen) dels var det alltför sammanträngd bebyggelse med för trånga och smala gator, vilket skulle bidra till större trängsel och bl.a. större brandrisk.

Vattenförsörjningen har ej varit något större problem. Det finns gott om vatten i den grusås som går under samhället. Avloppet har det däremot varit svårt och kostsamt med.En synlig fördel var det med ett ordnat samhälle. Alla, både enskilda fastighetsägare och andra invånare, fick bättre att hålla rent och snyggt i samhället och blev enligt förordning skyldiga till detta. Därmed har stridsäpplen inte saknats. Samhällets vackra läge hade upptäckts av de flesta och det gjorde sitt till att när förslaget om att Burträsket skulle sänkas kom det till svåra motsättningar, huvudsakligen mellan bönder och tjänstemän. Men som tur var så slutade det med en kompromiss i så motto att utloppet breddades och en vattentröskel sattes in så att översvämningar vid vårfloden blev mindre och lågvattenståndet vid torka på sommaren ej blev så lågt att stränderna blev alltför torrlagda och fula.

Sedan kyrkstaden brann uppstod även rätt hårda diskussioner om marknaderna skulle få fortsätta. Affärsmännen såg ju marknaden som en konkurrent och många ville ha bort marknaden för de bråk och fylleri som brukade förekomma och så småningom fick de som de ville. Men det blev annorlunda, särskilt på sommaren. På marknaderna och storhelgerna var det liv och rörelse i byn och kyrkstan, bl.a. på gatorna. För ungdomar som varit hemmavid eller i skogsarbete under en ibland kall och snörik vinter var det en upplevelse att komma ut och träffa jämnåriga och likasinnade och roa sig med de enkla nöjen som stod till buds.

 


Denna skrift gäller till största delen 1930-talet och det kan vara av intresse att ta del av näringsliv, samfärdsel, folkets levnadsförhållanden, handel, föreningsliv mm. Gammelbyn som då byn hette var i huvudsak en jordbruksby med de inslag av de institutioner som en centralort i en socken behöver, samt de affärer och hantverkare som hade tillräckligt stor kundkrets för att ha sin utkomst. Men därutöver hade skomakeri kommit att utövas i stigande tempo och det såg mycket lovande ut för framtiden, men den kunde ej klara sig i fortsättningen på grund av för stark konkurrens. Språket var fortfarande det gamla Burträskmålet och det låter ju mycket tryggt och säkert och det var sällan man hörde samtal på rikssvenska, det var mest flickor som försökte sig på att tala efter skolans bokstav.
En synlig fördel var det med ett ordnat samhälle. Alla, både enskilda fastighetsägare och andra invånare, fick bättre att hålla rent och snyggt i samhället och blev enligt förordning skyldiga till detta. Därmed har stridsäpplen inte saknats. Samhällets vackra läge hade upptäckts av de flesta och det gjorde sitt till att när förslaget om att Burträsket skulle sänkas kom det till svåra motsättningar, huvudsakligen mellan bönder och tjänstemän. Men som tur var så slutade det med en kompromiss i så motto att utloppet breddades och en vattentröskel sattes in så att översvämningar vid vårfloden blev mindre och lågvattenståndet vid torka på sommaren ej blev så lågt att stränderna blev alltför torrlagda och fula. Efteråt kan nog konstateras att resultatet blev det bästa, ty sjön fick behålla sin skönhet och värdet av åkermark har blivit mindre det sista åren. Förut hände det vid vårfloden att vattenståndet var så högt att vattnet var över decimetern djupt på nuvarande Långåkersgatan. Men även äldre var i behov av att träffas och prata om dagens och morgondagens problem, göra de inköp som var nödvändiga osv. Särskilt på marknaderna var det hästaffärer som gjordes upp och diskuterades. Det var då hästhandlarna, som fick heta "hästskojare", var där och pratade och berömde sina hästar som kunde vara både bättre och sämre. Ibland var det något tivoli uppställt med lotterier, skjutbana, styrkeprov osv. och mellan kyrkstan och byn, med affärer och kaféer gick en ständig ström av folk. Kaféerna var oftast fullsatta och i affärerna var det också trångt ibland. De flesta skulle ju passa på att inhandla vad de var i behov av och det tog tid. Expediten skulle ju söka fram vad som efterfrågades, dessutom hade en del för vana att pruta på priset, sedan skulle varorna paketeras och så skulle de större köparna ibland ha en sup inne på kontoret och då fick den lilla människan ute i butiken snällt vänta. Klädedräkten var fortfarande enkel, det hemvävda dominerade i vardagens arbetsliv, men på söndagarna var det ändå i regel ombyte till åtminstone "halvhelgdags", som det hette. Söndagseftermiddagar och kvällar var det rätt ofta möten i någon av de ganska många föreningar och dessutom var det ju ofta biokväll på söndagarna.

Idrott förekom ej i någon större utsträckning, på vintern var det skidtävlingar några gånger, det var Burträsk Idrottsklubb som var den som hade att styra och ställa om detta och på sommaren var det fotboll, men det var sällan några matcher, det var mest spring och sparka och för detta var torget i kyrkstan det som mest användes. När det var fråga om matcher var planen i Åbyn som användes. En sport som på ett märkligt sätt gynnades av naturen var att kylan kom tidigt under en följd av år och Västomsundet frös till fort och långt före snön och det blev en fin skridsko is, varför det blev ett fint gratisnöje både för ung och gammal på kvällarna att åka och vistas där.
Enär Burträsk ännu var en jordbrukarbygd var vardagskvällarna upptagna av arbete med ladugårdar och dylikt, föreningslivet var oftast förlagt till söndagseftermiddagar och därför kunde det ej bli särskilt livaktigt, särskilt på vintrarna, på somrarna däremot var det fester av olika slag som var anordnade, i synnerhet JUF som var flitig på dessa, men även IOGT, BIK, Hantverksföreningen och de politiska föreningarna hade tillställningar då och då. På vintrarna var det nog mest bio och dans som det bjöds på när det gällde nöjen och dylikt. Fortskaffningsmedlen var till största delen cykel och spark samt per häst, någon bil hade ju börjat finnas samt någon enstaka motorcykel. Till 1930 var det nästan inga fordon på hjul igång på vintrarna ty vägarna var bara plogade med häst, det var därefter som lastbilarna började med plogning och kunde hålla vägarna framkomliga, nätt och jämt.

Linjetrafik med bil och buss började organiseras på 20- och 30-talet. Först var nog Edvard Sjöström och Otto Brännström med trafik till Skellefteå, sedan Lundgren med turen Bygdsiljum - Skellefteå, bröderna Alvar och Sigurd Andersson med turbil till Umeå, Thunberg och Lindberg med turen till Åsträsk och en turbil gick till Kalvträsk och Västanträsk med flera. Samtliga har nog var på sitt sätt bidragit till att Burträsk kunnat komma närmare omvärlden. Snart blev en busstation nödvändig. Det blev en enkel sådan för de resande men även en träffpunkt för de som var i behov att dra en spader.

 De allra första försöken med elektriskt ljus gjordes av Burträsk Ångsåg som monterade upp ledningar till en del fastigheter i byn och med en generator kopplad till ångmaskinen kunde berörda fastigheter få elektriskt ljus under morgon och kvällstimmar under den mörka årstiden, men nog var det provisoriskt, även om det var bättre än fotogenlampan. Så kom den tiden då små kraftstationer byggdes lite varstans, så även i Andersfors. Den blev nog bra ett tag, men det var liten vattenföring på vintern då det behövs mest ström, då byggdes det en större kraftstation i Bygdsiljum och tillgången till ström blev bättre.

Kyrksamheten var mycket god, kyrkan var alltid välbesökt på söndagarna och vid de större helgerna påsk, midsommar samt de olika missions- och böndagarna var kyrkan ofta nästan fullsatt. Däremot var den frikyrkliga aktiviteten ej så stor och omfattande.

Att upprätthålla ordningen synes ej ha varit förenat med några större problem, fester och dylikt gick tämligen lugnt tillväga och något större missbruk av starka drycker kunde ej iakttagas. Däremot förekom en hel del kortspel, men om pengar var det mera sällan och då kunde det bättre tolereras.

Området kring kyrkstan och kyrktjärn har alltid av naturen varit vacker, men den har ej alltid varit välskött. Under 20-talet gjordes en ansträngning att snygga till området. Ris och sly röjdes bort och det köptes hem ett par svanar och några andra tama vildfåglar och sedan beställdes en stuga på ett snickeri för dessa fåglar och en källarlokal i närheten reserverades för fåglarna till vinterbostad. Stugan förankrades i tjärnens mitt och därmed väcktes allmänt intresse för att hålla omgivningen snyggare.

 Ett skolhem byggdes ungefär vid Skolgatan 12. Det uppfördes för inkvartering av skolbarn i skogsbygderna där skolorna lades ned på grund av att antalet barn hade blivit för få och det var för långt till nästa skola. Där fick de bo och vistas under skoltiden och fara hem under helger och ledigheter. Antalet barn som på detta sätt fick sin skolundervisning torde ha varit 20 till 40 stycken.

Burträsk, eller som det hette på Burträskmålet "Gambyn" var en utpräglad jordbruksby. Men med inslag av kyrklig verksamhet och institutioner som fordras i ett centrum av en socken samt de hantverkare som kunde livnära sig av det som behövdes på orten. Naturen var vacker och jordmånen mycket bra, men vad hjälper det när andra omständigheter griper in.

Runt 30-talet var många av bönderna i pensionsåldern och det var få unga som ville fortsätta som bönder och det hade kanske sin orsak. Sedan tomter började säljas blev det mindre jord hemmavid och det var lång väg till utskiftena, vilket bidrog till att jordbruket blev tungskött. Största delen av åkrarna låg bland annat i Nybruket, Neckänget, Fäbodarna, Rossberget och Morerna. När det således var 4 till 6 km till åkern hann man ju bara två resor med lass av hö eller gödsel och när så ladugårdarna började bli gamla och ruttna och nybyggande var i hög grad nödvändiga förstår man att de unga började se sig om efter något annat att livnära sig på, om det fanns något. Svedjan har däremot fått vara kvar vid sitt jordbruk, hemskiftena där var ju större och så har det nog funnits möjlighet att arrendera lite på närmare håll, men det kunde nog märkas att jordbruket var på tillbakagång inom den centrala delen av byn.